Inte bara vardagsmat.

 

Eftersom vi i vårt hus fortfarande har en hel del blåbärssylt kvar i kylskåpet, blev valet av smaksättning enkelt denna gång. Givetvis går det dock bra att använda vilken sylt som helst. För tillagningsprocessen blir precis densamma!

 

 

Rör ihop sylt och vatten i en bunke. Ställ därefter bunken i frysen. Efter ca en timme har sorbeten börjat isa sig. Tag då ut bunken ur frysen och rör om ordentligt med en visp eller gaffel till en slät is-massa. Ställ åter in bunken i frysen och upprepa proceduren efter ytterligare en timme. Efter ca tre timmar och två omrörningar är sorbeten klar att serveras.

 

Rör gärna om ytterligare en sista gång precis innan servering så att sorbeten blir så klumpfri som möjligt. Därefter är det sannerligen dags lägga upp i skålar och njuta!

 

 

 

Nej. Jag har inte stavat fel i rubriken. Istället försökte jag vara lite rolig gällande det som här komma skall. Som barn hade jag nämligen den stora förmånen att födas upp på älgkött. Min käre far var, och är förvisso fortfarande, en jägare av stora mått. Så varje höst fylldes frysen i källaren med tonvis (nåja) fryspåsar med kött.

 

Många middagar har under min uppväxt således utgjorts av stekar och grytor, väl tillagade och serverade tillsammans med det egna landets kokta potatis. Till detta åt vi ofta lingonsylt, kokad på den närliggande skogens bär. Faktum är att när jag var riktigt liten trodde jag bestämt att begreppet "middag" betydde just "rätt med älgkött och lingonsylt i någon form". 

 

Missförstå mig rätt. Vi åt givetvis även annat emellanåt. Det förelåg absolut inte på något sätt risk för att drabbas av skörbjugg. Eller annan vitaminbrist för den delen. Dock var älgkött ett vanligt stående inslag på middagsbordet. Oavsett om det rörde sig om en helt vanlig tisdag, onsdag eller torsdag. Och jag älskade det. 

 

Idag, i vuxen ålder, inser jag dessutom hur lyxigt vi faktiskt åt. För älgkött är svindyrt att köpa i butiker. Således blir jag överlycklig när min käre far ibland sticker åt mig en stek eller två. Eller en påse grytbitar. Jag vårdar bitarna ömt. Och tillagar dem helst vid lite mer speciella tillfällen. Som igår. Gryta fick det bli. Det enda långkok som jag verkligen brukar se fram emot att laga!

 

4 dl vatten

 

Bryn matfettet i en gryta med lock. Lägg ner grytbitarna och vänd dem så att de bryns på alla sidor. Strö på salt, peppar, timjan och rosmarin och rör sedan om i grytan så att kryddorna fördelas jämnt över bitarna. Om det finns torkade enbär hemma, krossa dessa i en mortel och strö ner i grytan.

 

Häll därefter vatten i grytan och smula sedan ner buljongtärningen samt lägg i lagerbladet. Sätt på locket och låt grytan börja puttra på ganska svag värme. Finhacka nu aprikoserna och lägg slutligen även dem i grytan. Ställ en timer på ca 2 timmar. Vänd på bitarna några gånger under stektiden så att alla bitarnas sidor får lite tid att gotta in sig med såsen.

 

Beräkna noga när du måste börja tillaga tillbehören. Vi avnjöt grytbitarna med hasselbackspotatis som kräver minst 45 minuter i ugnen. Således preppade jag dem och stoppade in dem i ugnen när det var ungefär en timme kvar av stektiden.

 

Efter två timmar är medelstora grytbitar klara. Tag upp dem ur grytan och lägg dem i ett folieknyte. På så sätt får köttet vila till sig utan att bli kallt. Sätt ett durkslag på en ny kastrull och sila av kryddorna, aprikoserna och lagerbladet från steksåsen. Kasta bort lagerbladet men lägg kryddor och aprikoser i en separat skål i väntan på servering. De i sig blir nämligen ett synnerligen gott tillbehör till köttet!

 

Sätt kastrullen med den avsilade steksåsen på spisen. Lägg i kakao och låt koka upp under omrörning. Det är viktigt att kakaon inte klumpar sig, så när chokladsåsen väl är slät är den klar. Häll upp i små skålar eller en sås-snipa. Portionera sedan upp grytbitarna tillsammans med övriga tillbehör på tallrikar och servera per omgående!

 

 

 

 

 

 

 

Den här veckan befinner jag mig mestadels på resande fot. I början av veckan intog jag Gotland och nu, i skrivandets stund, sitter jag i en soffa på mitt hotellrum i Norrköping. Så dessa dagar blir det inte en tillstymmelse till hemmalagad mat. Istället ser jag till att bli redigt bortskämd i restaurangen.

 

Dock vill jag gärna komma med lite middagstips inför den stundande helgen. För detta åt vi till middag i söndags. Och det rekommenderas varmt.

 

 

Börja med att bryna fläskfilén och stek den sedan på svag värme tills dess att köttet nästan är genomstekt. Salta, peppra och låt vila i stekpannan på en avstängd platta. Hacka svamp och basilika och blanda i en skål tillsammans med pressad vitlök och en nypa salt.

 

Tag därefter ut en ugnsplåt ur ugnen och ställ in värmen på 200 grader. Lägg ett bakplåtspapper på plåten. Nu är det dags att preppa smördegen. Om den är hemmagjord, kavla ut den på ett bakbord och dela den därefter på mitten till två delar.

 

Lägg den ena delen på bakplåtspapperet. Bred därefter ut hälften av svamp- och kryddblandningen i mitten av smördegen. Var noga med att lämna ca 4 cm av kanterna fria. Placera fläskfilén i mitten av smördegen och toppa med resterande svamp- och kryddblandning.

 

Tag nu den andra delen av smördegen och lägg som ett lock över fläskfilén. Nagga med hjälp av en gaffel ihop kanterna av den övre och den undre smördegsdelen. Det gör inte så mycket för smakens skull om det råkar gå hål i smördegen, men resultatet blir givetvis bra mycket snyggare om man lyckas hålla den hel. Pensla eventuellt med lite vatten och ställ in i ugnen i ca 35 minuter. När smördegen fått färg är även köttet tillräckligt genomstekt.

 

Skär upp i bitar och servera med valfritt tillbehör. Kan rekommendera någon typ av kall sås, exempelvis tzatsiki, eftersom smördegen tenderar att göra rätten lite torr. Vi avnjöt dock den inbakade fläskfilén såslöst, med kokt potatis och en enkel tomatsallad. Det funkade faktiskt finfint det med.

 

 

 

 

 

För att laga inbakade rätter à la Kreta behövs dock ofta smördeg. Vilket givetvis finns att köpa i affären. Men som jag sällan på plats i butiken lyckas komma ihåg att införskaffa. Därför är det riktigt smidigt att jag enkelt kan göra min egen. När andan väl faller på. Inte speciellt komplicerat, ej heller speciellt dyrt. Vissa gillar att blanda lite salt eller ättika (!) i degen. Andra smäller på med smör så att det knakar i fettdepåerna. Själv kör jag gärna på en lite mer fettigt blygsam variant. Väl utprovad hemma i köket. Vilket funkar hur bra som helst.

 

Missförstå mig rätt här. Jag är ingen direkt kalorijägare av stora mått. Sådant har jag varken tid eller ork att hålla på med. Iallafall inte just nu. Det här med mindre smör handlar således snarare om ett visst mått av lathet från min sida. För äkta smör är naturligtvis jättegott och kanske det absolut bästa. Men jag har det aldrig hemma. Och knatar inte gärna iväg till affären i tid och otid, bara för att inhandla någon enstaka produkt.

 

Istället kör jag i vanlig ordning med precis det som kylskåpet för tillfället har att erbjuda. Flytande margarin funkar fint. För degen ska ändå blandas smidig. Och då spelar ursprungskonsistensen inte någon större roll. Den här gången blev det dock en sats gjord på Bregott mellan. Riktigt bra och dessutom, trots allt, något "smalare" än vanligt smör. Om man nu anser sådant vara viktigt.

 

 

Blanda samtliga ingredienser i en bunke och knåda ihop till en deg. Lägg degen i en frys- eller plastpåse, pys ut luften och knyt ihop. Låt degen vila i kylskåpet i minst 45 minuter. Den här satsen rodde jag ihop på ca fem minuter en söndag morgon, och lät sedan degen vila ända fram till kvällens middag.

 

När degen har vilat färdigt och är redo att användas, mjöla ett bakbord eller en skärbräda - alternativt en annan bra yta avsedd för utkavling. Lägg sedan degen på bakbordet och gnid in även kaveln med lite mjöl. Därefter är det dags att sätta igång med själva kavleriet. Försök att få degen så jämn och kvadratisk som möjligt, ca 2-3 mm tjock. Därefter är smördegen klar att användas.

 

Beroende på vilken fyllning man väljer kan tiden i ugnen variera något. Dock brukar jag i genomsnitt grädda smördegsknyten 30-45 minuter på ca 200 grader. Ett riktmått så gott som något. Det går även bra att hålla koll på utseendet - en lätt färgad smördegsyta brukar innebära att den är frasig och klar.

 

Hepp.

 

 

 

Som jag skrivit tidigare, min sambo är inte helt oäven i köket. Han har under det senaste året gjort en enorm resa när det kommer till matlagningens ädla konst. Och jag finner ett sant nöje i att observera honom, från min stol vid köksbordet, när han frejdigt går loss i skåpen med grytor, pannor och kryddor. Ofta gör vi samma rätter. Men hans blir annorlunda än mina. Alltid. Mer kryddstarkt. Mer vitlök. Gott. Samt riktigt lyxigt. För mig.

 

För när jag har varit på resande fot i några dagar vill jag helst bara komma hem. Till en ordnad tillvaro. Utan krav. Varje gång jag öppnar dörren, släpper ner resväskan och omedelbart möts av långt gånget mat-os blir jag glad. Ända in i själen. Bättre välkomnande än så kan en liten hungrig och trött flicka knappast få.

 

Det är inte helt osannolikt att köttfärs står på menyn. I någon form. Han är bra på det. Att variera så att rätterna känns nya varenda gång. Här nedan följer ett smakprov på vad jag möttes av i veckan. Ackompanjerat med tända ljus i hallen. Vansinnigt skönt. Och grymt gott. Så till den milda grad att min käre sambo från och med nu kommer att föräras en helt egen kategori här på bloggen, En kung i köket. Det är han värd.

 

 

Koka pastan i en kastrull i enlighet med vad som står på förpackningen. Skala och hacka lök och vitlök, och häll av spadet från bönburken. Stek köttfärsen i en stekpanna tillsammans med lökblandningen. När köttfärsen nästan är genomstekt, häll i bönorna och låt puttra på medelvärme tills dess att pastan är klar. Krydda färsen efter behag och önskad pepparstyrka. När pastan är klar, häll av vattnet ur kastrullen. Häll därefter ner köttfärsen i pannan och rör om så att alla ingredienser blandas väl.

 

Klart att servera på endast 15 minuter. Och om det, i vårt hus mot all förmodan, skulle bli lite mat över så passar detta utmärkt att frysa in i form av en framtida lunchlåda!

 

 

 

 

Min sambo älskar ärtsoppa. Det gör inte jag. Som tur är för oss båda reser jag en hel del i tjänsten. Vilket till hans lycka varje vecka resulterar i glada inköp av minst en av hans älskade, av Felix fabriksgjorda, sopptuber. Usch säger jag. I rest my case here. Och konstaterar frankt att vi verkligen inte tycker lika om precis allt. Men är glad att han tar chansen att frossa rejält när jag väl är borta. Doften hinner för det mesta lägga sig innan jag kommer hem.

 

I veckan, boendes på hotell, har jag dock hunnit fundera lite kring det där. Jag gillar ju faktiskt ärter. Och soppor. Som bekant gillar jag även att laga mat från grunden. Kombinationen av detta blev att jag till slut bestämde mig för att prova göra en ärtsoppa själv. Hur illa kan det bli, tänkte jag. Det kan ju knappast smaka likadant som innehållet i en färdigpackad tub. Eller som jag minns de vedervärdiga torsdagarna i grundskolans matsal. För övrigt är det ingen som kommer ihåg en fegis. Ett skäl så gott som något att göra ett försök. Helt enkelt.

 

Så jag slog helt sonika upp några recept på nätet för att få grepp om hur en ärtsoppa enklast kan tillagas. Och fick genast en smärre chock när jag insåg att gula ärter måste ligga i blöt över en hel natt. Och soppan bör därefter kokas i flera timmar för att nå ett fullgott resultat. Gud förbjude. Att laga mat över en hel helg är verkligen inte min grej. Snabbt ska det gå. Smidigt. Inget långkok här inte. Fy sjutton.

 

Här höll projekt ärtsoppa nästan på att duka under. Kvävas i sin linda. För jag jobbar inte gärna både äckligt och omständigt på samma gång. För att inte säga någonsin. Funderade dock lite till. Det borde gå att göra det på ett enklare sätt. Och till slut kom jag fram till att testa en annan variant. En tidsmässigt acceptabel lösning. I form av kikärter. I burk. Förvällda och klara att användas. Bort med blötläggning, adjö till långkoket. Amen. 

 

I helgen gjorde jag således slag i saken. Kokade kikärtsoppa. Med facit i hand kan jag säga att det borde jag nog ha testat för längesedan. För soppan nedan blev riktigt bra. Enligt min sambo dessutom en av de bättre han någonsin har ätit. Jag blev riktigt stolt. Ty tro mig, han är proffs på det här. Och jag själv är, till min stora förvåning, faktiskt benägen att ändra uppfattning. För den här godingen kommer jag nämligen definitivt att göra igen. Den inte bara smakar bra, utan den till och med luktar helt ok.

  

 

Häll av spadet från kikärtsburkarna och häll sedan ärterna i en hög kastrull. Tillsätt vatten och grönsaksbuljongtärning. Låt koka i ca 50 minuter. Medan ärterna kokar, skala och finhacka löken. Lägg sedan ner finhackad lök, bacon och kryddor i kastrullen och rör om ordentligt. När soppan har kokat i ca 30 minuter, ta en potatisstomp och krossa försiktigt ärterna direkt i kastrullen. Låt därefter puttra på medelvärme i ca 20 minuter till.

 

Servera soppan rykande het tillsammans med grovmalen senap och gärna några frasiga pannkakor. Vi avnjöt (!) soppan med ugnspannkaka, modell tunnare, och gotländsk salmbärsylt som tillbehör. Inte dumt. Alls. 

 

 

 

Jag har aldrig gillat pepparsås på restaurang där kornen serveras hela i någon typ av gräddig men ganska så smaklös redning. För det mesta ger sådan sås mig precis ingenting. Den ter sig istället fullkomligt menlös. Tills dess att man råkar bita sönder ett pepparkorn, vill säga. För i det ögonblicket kommer smaken. Med full kraft. Inte alltid till det positiva. Sanslöst vanskligt säger jag. Meningen borde vara att njuta. Inte att fullkomligt chocka sina smaklökar. Eller att bedöva sin tunga. Ibland så till den milda grad att resten av rätten därefter tenderar att inte smaka något alls. Förutom bara starkt. Hu. Slöseri på goda råvaror helt enkelt.

 

Här nedan följer därför receptet på min absoluta favoritsås genom tiderna. Den har hängt med ända sedan mina senare tonår. Superenkel att göra men fantastiskt god. And still going strong. Vi avnjöt den igår tillsammans med fläskfilé och ugnsstekt potatis. Och något glas rött. Grymmare kan nästan inget vara.

 

 

Börja med att krossa SAMTLIGA grönpepparkorn i en mortel. Koka därefter upp creme fraiche tillsammans med buljongtärningen. När tärningen har smält, häll i den krossade grönpepparen. Låt puttra i ca 5 minuter. Servera därefter genast till valfritt fläsk- eller nötkött.

 

Garanterad tillfredsställelse på endast några minuter!