Inte bara vardagsmat.

Som bekant är min sambo gravt allergisk mot ägg. Som lök på laxen är han även intolerant mot fisk och skaldjur. Vilket oftast inte spelar någon större roll. För det mesta går det nämligen bra att laga merparten av all mat på ett sätt som är fullkomligt allergifritt. Det finns faktiskt inte många begränsningar om man bara har lite fantasi. Samt lägger extra tid på att klura ut fiffiga lösningar utan att behöva tumma på smaken. För mig är det sport. Elitidrott på högsta nivå. Och nio gånger av tio inte bara funkar det. Det blir dessutom riktigt gott.

 

Jag har helt enkelt testat mig fram. Lusläst veganrecept. Bytt ut ingredienser och lagt till ingredienser. Allt beroende på hur avancerad rätt jag har velat prova. Numera finns i min repertoar inte mindre än supergod smörgåstårta utan majonäs, vegetarisk senapssill utan fisk och, hör och häpna, äggfria äggmackor med fiskfri kaviar. Påskmiddagar är inte längre ett problem. Snarare en rolig utmaning.

 

Det enda som har tagit mig lång tid att klura ut är surströmming. För här finns det mig veterligen inga recept att tillgå på den befintliga marknaden. Dock är det sällan kul att varenda år förpassas till att ensam käka varmkorv med bröd när det är dags för surströmmingspremiär. I allafall inte om man är uppvuxen med sådana ädla traditioner. Och är äldre än tolv. Eller som min sambo, en bit över trettio. Så jag har funderat ett bra tag nu. För hur fasen löser man egentligen fiskfri suris utan strömming och tillhörande obligatoriskt jäseri?

 

Många hävdar att koreansk kimshi är svaret. Mjölksyrade grönsaker. Med fördel använder man kål som bas. Tvi säger jag. Inte för kålen utan istället för rätten. För jag gillar inte kimshi. Även om jag personligen har haft förmånen att prova äta det som sig bör. I hjärtat av Seoul, Korea. Väl tillagat av erfarna koreanska kockar. Men tyvärr. Hos mig går det bara inte hem. Surströmming däremot är något som jag verkligen uppskattar. Någon gång per år.

 

Uttalandet om kimshi kommer således med all säkerhet från personer som aldrig har ätit surströmming. Som surströmming är till för att ätas. I augusti. Med smarrig färskpotatis och hackad lök på hårt tunnbröd. Dock kan man alltid låta sig inspireras. Vilket jag även i det här fallet har gjort. Receptet nedan är byggt på recept från www.kimshi.se. Och därefter omgjort för att passa en fiskallergiker samt för att få strömmingen riktigt salt. Med en godtagbar konsistens.

 

Intressant nog funkar det. Långt över förväntan. Jag har lyckats. Den vegetariska surströmmingen blir nämligen god. Om än något mildare än den äkta varan. Ty riktig suris kan nog egentligen aldrig ersättas. Här nedan följer dock mitt recept, helt klart väl värt att prova. Och om man har bråttom, eller inte orkar vänta på jäsning, kan man givetvis istället med fördel köra snabbvarianten - ersätt allt som heter strömming med finhackade soltorkade tomater.

 

 

 

 

Blanda vatten och salt i en burk med lock. Rör om så att saltet löses upp ordentligt. Skölj auberginen och dela den på längden i fyra delar. Skär snitt i auberginens köttiga sida, ca 5 mm mellan varje, men var försiktig så att snittet inte skär igenom skalet. Lägg därefter delarna med köttiga sidan nedåt i saltlaken. Sätt en tyngd på dessa så att de inte flyter upp till toppen av burken (om så behövs). Sätt på locket och ställ burken i kylskåpet över natten.

 

Nästa dag, häll bort saltlaken ur burken. Blanda ihop kryddblandningen i en kopp. Pensla auberginernas köttiga sida med blandningen. Lägg dem åter i burken och sätt på locket. Låt burken stå och jäsa svalt över dagen. Det vill säga i rumstemperatur men inte i solen. På kvällen, ställ den åter i kylskåpet. Låt burken stå orörd i två till tre dagar. Häll därefter i ytterligare 2 dl vatten och en matsked salt. Ställ tillbaka strömmingen i kylen och låt dra i lagen i två dagar till. Därefter är strömmingen klar att ätas. Hållbarheten i kylskåp är nu ca en vecka.

 

Vi avnöjt den vegetariska surströmmingen redan dag fem, penslad med lite extra soya. Som klämma. Det vill säga på hårt tunnbröd i gott sällskap med färskpotatis, finhackad gul lök och en klick gräddfil. Med en öl till det. 

 

En norrländsk specialitet när den är som allra grönast. Helt enkelt.