När ost är ett måste.
När jag var singel brukade jag köpa en ganska stor ost. För det mesta sjunker nämligen kilopriset i takt med att vikten i förpackningen ökar. Jag är dock inte på något sätt en ostmissbrukare. Även om jag förvisso är barnsligt förtjust i ost. Så naturligtvis fixar jag inte att på egen hand förbruka ett par kilon innan bäst före-datum har passerats. Oh nej. Ett sådant svullande hade inte varit rimligt. Faktiskt.
Istället kapar jag den. På bredden eller höjden beroende på vilket som är mest lämpligt. Därefter grovriver jag merparten av den. Och fryser in i påsar à ca 100 gram. Jag gör precis samma sak med smörgåsost när den börjar bli så tunn att hyvla att humöret nästan börjar tryta. Alternativt börjar nå sista förbrukningsdag. Perfekt att ta fram när det är dags att laga paj. Eller något annat gott som kräver riven ost.
På det här sättet slipper jag slänga mat. Och kan njuta av god ost på både smörgås och i mat till ett bra pris. Samt har genom åren byggt upp en och annan armmuskel genom mitt evinnerliga bärande av tunga kassar. Win win alltså. På alla plan.
