Om jag krackelerar bakom örat syns det inte.
I mitt huvud snurrar för tillfället många existensiella frågor. Vem är jag? Vad vill jag? Vad vill framtiden med mig? Och vad vill jag med den? Ibland leker jag med tanken att ocensurerat lägga ut mitt inre kaos här på bloggen. Med all säkerhet skulle jag chockera några av er därute. För jag har det ju så bra och lever så gott. Eller?
Delvis är det sant. Jag har de facto ett mycket bra liv. Min Kung är fantastisk, mitt jobb ger mig möjligheten att upptäcka många dolda pärlor i Sverige, jag har en underbar familj och fina vänner som finns för mig när jag behöver. De få gånger som jag väljer att blotta mig vill säga. Sedan två veckor tillbaka har jag även en Ewa. Hon har hjälpt mig att sortera det jag så länge har behövt sortera. Även om både hon och jag inser att hon inte kommer att behövas länge till, har hon blivit den viktiga trigger jag behövde för att hitta tillbaka till essensen av mig själv. Mitt vanliga, glada och positiva jag. För det är jag tacksam.
Jag har, som ni nog förstår, befunnit mig en rejäl svacka. En sådan enveten rackare som gnager skiten ur insidan, men absolut inte syns utanpå. Kanske har det på sitt sätt varit nyttigt. Att ibland ladda ur rejält, för att sedan ta sig tillbaka än mer stark, är en del av livet. Att känna är faktiskt ok. Ikväll mår jag för första gången på länge riktigt bra. Jag har fast mark under fötterna igen, och ämnar inte att åter segla ut på vatten saltare än buljong. Vilket är en av anledningarna till att jag ger mig själv tillåtelse att skriva som jag nu gör. Blotta strupen. Det händer ytterst sällan.
Jag har tidigare förvarnat om att inläggsfrekvensen som följer av utmaningen #Blogg100, kommer att göra bloggen mer privat. Bli inte orolig. Den handlar fortfarande huvudsakligen om vardagsekonomi och ekologisk mat, men kommer oundvikligen att emellanåt kryddas med personliga reflektioner och saltas med min privata vardag. Oavsett var det kanske dags för den att utveckla en djupare röst.
Mitt, för er kanske något oväntade djupdyk i det privata, bör nu dock avrundas. Just nu är jag nämligen inte bara insnöad i min egen navel, utan har som ni säkert har märkt även förälskat mig på nytt i curry. Så, vad kan då passa bättre än receptet på den gudabenådade currykyckling som jag skrapade ihop häromkvällen. Den var god och gjorde mig glad. Det finns mycket att glädja sig åt. Jag tänker fortsätta att fokusera på det. Smaklig spis.
Currykyckling, 2-3 personer
1 st röd lök
3 msk curry
1 st stor alt 2 st mindre kycklingfiléer
1 tsk salt
1 liten burk creme fraiche
1 tsk chilipeppar
1/2-1 dl mjölk
en näve babyspenat
2 dl okokt bulgur
olivolja till stekning
ev mer salt och peppar
Skala och hacka löken, och skär kycklingen i mindre bitar. Värm oljan i en stekpanna med höga kanter, och fräs ihop lök och curry i någon minut. Lägg sedan i kycklingen, salta och stek den tills den är nästan klar. Blanda ner creme fraiche och chilipeppar i pannan och låt puttra på medelvärme.
Häll vatten i en kastrull och koka bulgur i enlighet med vad som står på förpackningen. När bulguren nästan är klar, slå av vattnet ur kastrullen och blanda ner även bulguren i stekpannan. Häll på mjölk, höj värmen lite och koka ihop rubbet under omrörning. Tillsätt mer salt och peppar om så önskas. När vätskan har reducerats till en tjockare sås, toppa med babyspenat och servera per omgående.
En baguette eller två rekommenderas varmt för en mer vardagslyxig känsla!
Kommentarer
Trackback
