Inte bara vardagsmat.

Jag har alltid varit en kaffeälskare. Av stora mått. Detta sedan jag var trött tonåring och insåg fördelen med morgonens koffeinkick innan det var dags att bege sig till skolan. Under gymnasietiden socialiserade jag mer än gärna på café. Många av den tidens världsproblem och kärlekssorger har avhandlats och blivit lösta på antingen Stigs, Calles eller Ainas i Skellefteå över just en eller fler koppar gott kaffe. Med tillhörande cigg. För jag rökte friskt, om än inte så sunt, på den tiden.

 

Kaffe och cigg har således länge varit mitt signum. Fenomenet har dock förfinats något till idag. För jag röker inte längre. Det har jag relativt nyligen givit upp till förmån för min hälsa. Kaffedrickandet lyder dock, nu som då, under precis samma lagar. Och jag har lyckats med konststycket att även övertyga min sambo om att kaffe är bra. Och gott. Åtminstone på morgonen.

 

Under årens lopp har jag provat mig fram. Botaniserat märkesdjungeln. Testat allt från färskmalet dyrt kvalitetskaffe till det billigaste brygg som marknaden har kunnat erbjuda. Zoegas Skånerost har slutligen blivit min favorit. Det har jag nu druckit i flera år. Njutit av det svarta guldet i form av en hel bryggd kanna. Alldeles själv. Något annat bryggkaffe hade varit otänkbart. Kosta vad det kosta vill.

 

Fördelen med att brygga en hel kanna till sig själv har varit att spara in tid. Varför smådudda med en kopp eller två flera gånger om dagen när man kan få en förmiddagsförbrukning klar på bara några minuter? Jag har aldrig gillat att diska frekvent. Vilket är ett krav mellan varje bryggning. Annars blir kannan äcklig. Och kaffenjutningen dämpas således per automatik något.

 

Nackdelen med att brygga en hel kanna är dock att endast den första koppen är riktigt god. Eventuellt även den andra. De följande kopparna blir beskare och beskare allt eftersom tiden lider. Jag har således ofta haft svårt att få balans på det här. Och alltför många gånger varit tvungen att slänga de sista sönderbrända decilitrarna i slasken. Dyrt. Mycket dyrt. Waste of food som jag hatar. Kaffebryggandets konst i någon som helst form av Yin och Yang har verkligen lyst med sin frånvaro.

 

Därför vill jag idag slå ett slag för något som hade varit förbjudet i mitt kök för bara något år sedan. Pulverkaffe. Och nu pratar vi inte Nescafé. Oh nej. Den sorten gillar jag inte. Den smakar inget. Även om marknadsföringen av produkten har varit enorm. Så till den milda grad att många idag använder det aktuella varumärket som samlingsbegrepp för allt på marknaden salufört pulverkaffe. Enligt min mening är Nescafé således både dyrt och otjänligt. Det går bort.

 

Jag gillar inte heller att köpa pulverkaffe av okända märken. Tro mig, jag har testat. Ibland är kvaliteten och innehållet så uselt att man funderar om produkten överhuvudtaget har sitt ursprung i en böna. Smaken är ibland mer snarlik den av bark. Och koppen går knappt att diska ren efteråt. Sådana sorter går också bort. Hu hu hu.

 

Det pulverkaffe jag förespråkar är dock väldigt billigt. Det räcker länge och den stora glasburken lämpar sig i urdiskat tillstånd väl för hemmagjord sylt. Varje kopp smakar suveränt. Varenda gång. Och jag slipper köpa dyra och icke miljövänliga kaffefilter. För er som är allergiska mot matjättarnas egna varor rekommenderar jag att ni slutar att läsa precis här.

 

För er som däremot vill ha tips om ett gott, välsmakande och synnerligen billigt kaffe från en person som verkligen har gått över kol och bestigit berg för att finna den perfekta smaken kommer det här. Ty även om jag egentligen har råd att lyxa till det på en vardagsbasis har jag nu hittat min absoluta favorit. Och den är förmodligen den billigaste på marknaden. Ica Basic pulverkaffe, 200 gram för 17 SEK.

 

Halleluja världen. Och godmorgon.